linnea/chessclub - Norway-trip pt 1/2

Norway-trip pt 1/2

I höstas skulle jag resa till Oslo för en liten miniturné i grannlandet. Den fredag jag skulle åka visade sig solen, för ovanlighetens skull, och mitt rum var läääckert.

Jag anlände till Oslo S när aftonen blev till kväll och besökte Ida i kollektivet Torsken. Vi käkade äggmackor och därefter så där 600 gram choklad. Mådde fortfarande illa morgonen efter. Notering: Norsk melke sokolade (hur det nu stavas, försöker stava som en svensk analfabet) är godare än Mara-bau. Särskilt Walters Mandler. Dock -- svensk choklad är billigare. Det blir 1-1 i första ronden.

Hutlöst tidigt nästa morgon satt jag på ett tåg och såg vykortslandskap passera utanför fönstret. Jag älskar att åka tåg, förutom i/till Norrland möjligen. Mil efter mil av granskog är inte särskilt upphetsande.

*vykortslandskap*

När bergen började hopa sig ordentligt efter cirka tre timmar var jag äntligen framme i Nesbyen. Ett samhälle mindre än... Lycksele. På perrongen stod ~*Ingen*~ och väntade på mig och jag kände mig som fem år och sist kvar för hämtning på dagis, ungefär. När jag slutligen kämpat mig och väskan igenom dörren till den lilla perrongfilialen vars inredning såg ut som en 70-tals bastu (Omålad.Träpanel.Överallt.) får jag ett samtal att jag måste ut igen och gå några meter höger om byggnaden till parkeringen. Var lika lättad som när ens mamma väl dyker upp i dörren till dagis. (Ok, spårar lite i berättandet)

Sen körde min bestis oss högt upp till en liten stugby mitt i berget där man fick lock i öronen av lufttrycket och gräs växte på taken. How very Switzerland, va (har aldrig varit dit men.) Här är hon performing a glädjeskutt. Eller förstör mitt attempt till ännu ett vykortslandskap.

Utanför stugfönstret såg det mest ut såhär, så vi spenderade mest dagarna med...

Mat&Prat. (Det rimmar ju<3)

På måndag eftermiddagen packade vi in oss i bilen efter ett mindre missöde och rullade tillbaka in i Oslo för att släppa av Sarra till flyget.

Därefter fick jag en privat guidad tur runt Sandefjord centrum och Junis hus. Vi snackade i princip oavbrutet och ändå kände jag mig så otroligt o-pratad när jag satt på perrongen 24 timmar senare i väntan på tåget tillbaka till Oslo Sentralstasjon. Jag längtar ihjäl mig tills vi kan bli sambos i framtiden.